Det borde nu vara en fullkomligt självklar sak att man, när man söker förbindelse med det högsta i tillvaron, bör utgå från jagutvecklingens höjdpunkt och inte från dess begynnelse. Vill man söka alltets »jag» för att till detta kunna säga du, bör man utgå från människans alljag och inte från hennes särjag. Men för att kunna detta måste man först och främst ha upplevt det som ligger i begreppet alljag. Vill man nå Gud, måste man börja med att söka nå sig själv i alljagets form. Vägen till ett levande gudsmedvetande går genom det lidande och de offer av oväsentligheter som leder fram till alljaget.

Men för att nå detta mål måste man frigöra sig från de inskränkthetens hämningar och själviskhetens motstånd som står växandet i vägen. Detta är mödosamt. Därför har människor i alla tider sökt en genväg till Gud och saligheten. Och de gör detta ännu i den dag som är.

Denna genväg består däri att de utan vidare projiciera särjaget på världsförloppet och kalla denna projektion Gud. De primitiva folken tillskriver sina gudar samma avlings- och våldsdrifter, som de själva känna som det väsentliga. Gängse missgrepp är ej fullt så groteska. På frälsningsmöten och vid liknande tillfällen måste man dock ofta häpna över antropomorfismernas naivitet och grovhet. Och även hos dem som menar sig leva i ett rent gudsbegrepp, förekommer vidunderliga ting. De talar om »Guds vilja» och »Guds förnuft», som skötte Gud världsbygget på liknande sätt som en ingenjör sina betongkonstruktioner. Som väg att fatta »Guds kärlek» begagnar de »brudgummen» och »fadern» och andra både tvivelaktiga och neddragande symboler.

Än mer: - Då man projicierar särjagets egenheter på världsförloppet, söker man i denna av Gud skapade och upprätthållna ordning återfinna uttryck för det man själv känner som det högsta och renaste. När man inte finner någon kärlek utan i stället en obönhörlig kamp, där det ena livet måste duka under för det andra, och där man ser denna allas kamp mot alla stegras till världskrigets gigantiska former; - och när man då fortfarande halsstarrigt håller fast vid den barmhärtige gudens allmakt och allgodhet, invecklar man sig i svårigheter som det blir teologins uppgift att lösa.

Teologin löser denna uppgift på liknande sätt som en katt trasslar in sig i en garnhärva. När den tar filosofin till hjälp, blir förhållandet inte bättre. Resultatet blir endast att denna också blir slav under gudsfiktionen och kommer att brottas med problem, som är olösliga helt enkelt därför att de från begynnelsen är felaktigt ställda. Som exempel ligger frihetsproblemet närmast till hands.